Slutet på en epok: Irland lämnar ägandet efter bankräddningen
I april 2011 blev den irländska allmänheten oväntat majoritetsägare i det relativt lilla finansinstitutet Permanent TSB (PTSB). Det var ingen anledning att fira.
En regeringsbeställd utredning hade avslöjat mer omfattande systemproblem i banksektorn än väntat. PTSB behövde ett kapitaltillskott på 4 miljarder euro, motsvarande 3,49 miljarder pund, för att förbli solvent. Ingen kommersiell investerare ville delta, så offentliga medel var den enda utvägen.
Beloppet var bara en del av statens totala bankinvesteringar, som skulle täcka stora förluster från en omfattande exponering mot problemtyngda fastighetslån.
Femton år senare närmar sig statens bankägande sitt slut. Den här veckan meddelade österrikiska BAWAG att banken avtalat om att köpa statens betydande andel i PTSB för 931 miljoner euro, eller 812 miljoner pund.
En viktig förändring på privatkundsmarknaden
Tánaiste, Irlands vice premiärminister, och finansminister Simon Harris kallade affären «den viktigaste utvecklingen på den irländska bankmarknaden för privatkunder på över ett årtionde». Målet är större konkurrens på en marknad dominerad av Bank of Ireland och AIB, de främsta överlevarna efter räddningsprogrammen.
Harris betonade att staten återfått huvuddelen av insatsen i PTSB. Tillsammans med tidigare tillgångsförsäljningar och avgifter väntas BAWAG-affären ge en total återbetalning på över 3,7 miljarder euro, eller 3,23 miljarder pund.
Om räddningsaktionerna var «framgångsrika» är dock fortsatt en komplicerad fråga när det sista stora innehavet avyttras. Harris uppgav ett överskott på cirka 1,3 miljarder euro, motsvarande 1,13 miljarder pund, på investeringarna i PTSB, AIB och Bank of Ireland sammantaget. Det överskuggas av de svåra misslyckandena i mer vårdslösa institut.
Enorm press och oväntade följder
Dan O’Brien, chefsekonom vid IIEA som bevittnade krisen, jämför Irlands återhämtning med den svenska bankkrisen under 1980-talet: en liknande cykel på ungefär tjugo år för att nå stabilitet.
Förlusterna i Anglo Irish Bank, som kostade skattebetalarna uppskattningsvis 30 miljarder euro eller 26 miljarder pund, gör en odelad framgångsberättelse svår. O’Brien menar att «om man räknar bort Anglo… hade det liknat det svenska fallet från 80-talet, och då kunde man definitivt kalla det en framgång».
Epokens slut väcker också frågan om internationella långivare borde ha fått bära en del av bankernas förluster, ofta kallat «burning the bondholders». Enligt O’Brien påverkades beslutet att skydda dem starkt av «enorm press» från euroområdet.
«I Frankfurt var man helt säker på att förluster för bankernas obligationsägare skulle påverka upplåningskostnaderna för alla banker i euroområdet», förklarar han. Jean-Claude Trichet, dåvarande chef för Europeiska centralbanken, ska ha varnat för att «en bomb skulle explodera i Dublin» om obligationsägarna inte skyddades.
O’Brien finner det anmärkningsvärt att erfarenheten inte ökade EU-skepsisen kraftigt: «I dagens opinionsmätningar hör irländarna till de mest EU-positiva enligt alla mått: stöd för euron, förtroende för kommissionen och EU:s institutioner. Irland ligger i toppen».
